Den 13 december 2019 höll Stiftelsen för medicinsk forskning seminarium i lasarettets aula i samband med stipendieutdelning.

Fyra läkare som erhållit stipendier berättade om sina studier och forskningsresultat.

 

 

Magdalena Johansson, medicine doktor och specialistläkare i internmedicin, Skellefteå lasarett föreläste om sin avhandling Venös tromboembolism - epidemiologi med fokus på riskmarkörer.

 

Hennes avhandling handlar om ventrombos, som är en vanlig och allvarlig kärlsjukdom. De vanligaste formerna av venös trombos är blodproppar i benens eller lungornas blodkärl. Hos ungefär en tredjedel av dem som insjuknar i venös trombos hittar man ingen uppenbar förklaring till att de får sjukdomen. Mer kunskap behövs så att vi i framtiden kanske kan förebygga sjukdomen bättre. Med hjälp av information insamlad inom ramen för Västerbottens Hälsoundersökningar har Magdalena undersökt om blodsockernivåer och diabetes, alkoholintag eller fysisk aktivitet har något samband med risken att få ventrombos. Inget samband hittades mellan blodsockernivåer och diabetes och risken att få ventrombos. Män med ett alkoholintag på minst fem glas alkohol per vecka och män med alkoholberoende hade en ökad risk för ventrombos. Magdalena såg inget samband mellan alkoholintag och risk för ventrombos hos kvinnor. Däremot hade kvinnor som var fysiskt aktiva minst en gång i veckan eller hade ett fysiskt aktivt arbete lägre risk för ventrombos jämfört med kvinnor som inte var fysiskt aktiva. Hos män sågs inget samband mellan fysisk aktivitet och risk för ventrombos. Forskningen har genomförts med stöd från Stiftelsen för medicinsk forskning i Skellefteå.

 

Tomas Ruthström, AT-läkare vid Skellefteå lasarett har påbörjat en retrospektiv studie på återfall av venös tromboembolism och riskfaktorer därför.

Venös tromboembolism är blodproppar som bildas i kroppens vensystem. Dessa blodproppar bildas oftast i benen, så kallad djup ventrombos eller DVT. Fragment av dessa proppar riskerar att lossna och åka med blodet till lungornas blodkärl, där de fastnar. Detta kallas lungembolisering och kan vara livshotande beroende på hur stor proppmassa det rör sig om. Det finns även mindre vanliga typer av proppar som kan sitta i venerna i buken, armarna, eller hjärnan.

Behandlingen består av läkemedel som minskar blodets förmåga att levra sig, så kallade antikoagulantia. Detta minskar risken för proppbildning men ger i gengäld ökad risk för allvarliga blödningar. Hur länge behandlingen ska pågå efter en första blodpropp blir således en avvägning mellan risken med behandlingen i form av blödning och nyttan med behandlingen i form av minskad risk för återfall med nya blodproppar. För att kunna göra den avvägningen för varje enskild individ som har haft en propp är det viktigt att kunna uppskatta risken att få en till propp för just den personen.

Denna studie följer närmare halvtannat tusen personer som haft en första propp i fem år från första proppen räknat, och undersöker vilka som under den tiden fått ytterligare proppar. Syftet är att fastställa hur vanligt det är med återfall, och att försöka identifiera faktorer som hänger ihop med en ökad eller minskad risk för återfall.

 

Klas Holmgren, doktorand vid institutionen för kirurgisk och perioperativ vetenskap, försvarade fredag 6 december sin avhandling Permanent stomi efter främre resektion för rektalcancer: prevalens och mekanismer.

Vid operation av cancer högt upp i ändtarmen bör man undvika att göra en tillfällig stomi. Detta eftersom tillfälliga stomier har tveksam nytta i denna patientgrupp, medan de samtidigt leder till att fler har permanent stomi på sikt. Det visar en ny avhandling vid Umeå universitet.

– Långtidsöverlevnaden vid ändtarmscancer har ökat kraftigt under de senaste 25 åren, där många patienter botas, och närmare två tredjedelar lever mer än fem år efter diagnos. Att slippa permanent stomi har enligt många patienter hög prioritet för fortsatt livskvalitet, och är därför viktigt att eftersträva, säger Klas Holmgren.

Rektalcancer, det vill säga cancer i ändtarmen, är en vanlig cancerform med drygt 2100 nyinsjuknanden i Sverige varje år. Standardoperation utgörs av så kallad främre resektion, som innebär att tarmen delas och det tumördrabbade segmentet helt avlägsnas. Tarmändarna sammanfogas sedan i en tarmskarv i syfte att undvika permanent stomi. För att minska risken för läckage i tarmskarven får dock många patienter en tillfällig stomi, det vill säga att avföringen leds ut till en påse på magen.

Tanken med en tillfällig stomi är att patienten ska bli av med den några månader efter canceroperationen. I sin avhandling visar dock Klas Holmgren att det många gånger inte blir så, och att tillfälliga stomier snarast leder till att fler patienter i slutändan har permanent stomi – särskilt om cancern sitter högt upp i ändtarmen. Avhandlingen visar dessutom att detta borde gå att undvika, eftersom patienter med högt belägen rektalcancer har en förhållandevis låg risk för läckage i tarmskarven, och därför har liten nytta av en tillfällig stomi, till priset av fyrdubblad risk för permanent stomi.

Klas Holmgren visar i avhandlingen även att rektalcancerpatienter som drabbas av läckage i tarmskarven hade förhöjda halter av inflammatoriska proteiner i blodet redan före operationen.

– Förhoppningsvis kan vi i framtiden med ledning av dessa proteinnivåer skräddarsy behandlingen så att tillfälliga stomier bara används hos patienter där risken för läckage bedöms vara förhöjd, säger Klas Holmgren.

Doktorsavhandlingen baseras på fyra olika observationsstudier där ett delarbete också inbegriper analys av preoperativa blodprover inhämtade från en biobank. Viktiga registeruppgifter har validerats genom jämförelse mot journaldata och använts för att kunna studera samtliga patienter som behandlats med främre resektion för rektalcancer i Sverige från 1 januari 2007 och framåt.

 

Ulf Forsberg, disputerad läkare vid medicinsk och geriatrisk klinik, Skellefteå föreläste om sitt forskningsprojekt reducering av luftmikroembolier vid hemodialys.

 

En av njurarnas viktigaste uppgift är att rena blodet från avfallsprodukter. Vid långt gången njursvikt ansamlas avfallsprodukterna i kroppen. För eliminering av dessa ämnen krävs speciell blodreningsprocedur som t.ex. hemodialys (bloddialys). Hemodialysmaskinen pumpar ut blod från patienten, renar blodet och återför det till patienten. För att förhindra att luft (från t.ex. slangkopplingar) av misstag kommer in i patienten finns speciella luftvakter i dialysapparaterna.

Forskningen har visat att mikroskopiska mängder luft passerar in i patientens blod i samband med hemodialys, utan att dialysapparatens luftvakt larmar. Dessa luftembolier förekommer inte bara i vencirkulationen, utan även i artärcirkulationen. Det här innebär att luftembolierna skulle kunna ge upphov till blodproppar som kan påverka blodtillförseln i alla organ och orsaka kroppsskador på sikt.

Forskningen har visat på åtgärder som kan minska antalet luftembolier som patienterna utsätts för under hemodialys. Trots dessa åtgärder exponeras patienterna för ett stort antal luftembolier under dialysbehandlingen.

Syftet med detta forskningsprojekt är att studera mängden luftembolier vid hemodialys med konventionella, de luftvakter som nu finns på våra dialysapparater, jämfört med den av vår forskningsgrupp utvecklade och patenterade luftvakt.

Forskningsgruppen planerar genomföra en klinisk studie med cirka 6o kroniska hemodialyspatienter som erbjuds genomgå hemodialys med den nya luftvakten och vid annat tillfälle genomgå dialys med den standardluftvakt som används till den aktuella dialysmaskinen. Under hemodialysbehandlingen mäts antalet luftembolier m.h.a Doppler-ultraljudsteknik före och efter luftvakten.

Hypotes: Den nya luftvakten är bättre på att eliminera luftembolier jämfört med de konventionella luftvakterna.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


 

 

 


 

Stöd vår forskning redan idag

Så hjälper du till

Stiftelsen vill inspirera och stödja yngre men även äldre läkare, sjuksköterskor, apotekare med flera till att forska inom områdena medicin och omvårdnad inom Skellefteå sjukvård (kommunerna Skellefteå och Norsjö).

Postgiro & Bankgiro

Stöd vår verksamhet genom att sätta in pengar på följande Post- och Bankgiro:

Stiftelsens postgiro 444 81 29-9
Stiftelsens bankgiro 710-9721
Stiftelsens swish 1233351574
Org nr 89 47 01-2384

Dela vår hemsida

Hjälp vår stiftelse och våra forskare genom att sprida vår sida vidare via sociala medier.
Information om cookies